Min första resa till Sverige hade
hänt sista oktober! Jag hade sett
Stockholm, Värmlands skogar, svenska
älgjakt, två landslagets kvalsmatcher mot Österrike och Tyskland och hade fått
syn på svenska liv!
Självklart hade jag fått många
upplevelser och intryck som skulle jag vilja dela med er, kära svenskarna, och
hoppas det blir roligt att läsa för er!
Den historien som är skrivit
delvis i ”diary-style” och delvis som en novell måste vara värd att förbruka
några minuter för den!
Kapitel 1. Förberedelsen - förväntningar - sinnerörelsen.
Överhuvudtaget började min
förberedelse för ett besök på Sverige för många år sedan, kanske för minst 20
år sedan. Men då visste jag inte hur och när skulle jag åka till Sverige. Och
kan jag erkänna att då hade jag tvivel om jag skulle besöka Sverige i stort
sett, därför att jag är ju född i USSR var det var problem att åka utomlands!
Men om det gäller detta mitt
första besök då började jag min förberedelse förra februari när hade jag köpt
flygbiljetter till Arlanda, och dessa biljetter kunde jag inte lämna tillbaka!
Det var ingen väg tillbaka då! De andra sakerna som borde jag lösa därefter är
att spara tillräckligt pengar och att få VISA till Sverige och att avtala
säkert och färdigt med Lars-Inge Eriksson och hans syster Ann-Charlott
Dahlström på boende för mig i Stockholm. Lyckligtvis blev allt detta löst!
Måste poängtera att jag hade aldrig varit utomlands förr och säkert hade ingen
reshistoria i EU så det blev svårt att få VISA till ”Shengen zone” för mig som
var arbetslös då! Tack vare Lars-Inge hade jag löst det här problemet!
Mina förväntningar innan denna
resa var motsägande. Under allt mitt liv var Sverige för mig som en öm och ren
önskedröm. Men är jag ju vuxen man och förstod att det finns inga mirakel i
världen och troligen är Sverige inte så underbar som jag hade alltid trodde!
Visst var jag ganska rädd att avslöja mina barnsliga förhoppningar och
föreställningar på Sverige och ville inte göra det! Men ”if you never try
you’ll never know”…
De känslorna som jag hade innan
resan var likadana som både killar och tjejer känner innan deras första
träffen. Det finns alltid sinnerörelsen och oron innan den första träff. Sådana
frågor som låter inne ökar oron: vad om den tjejen/killen som jag har stämmt
träff med blir inte så vacker/klok/rolig som jag trodde? Vad om jag/hon/han ska
göra något fel under träffen och det ska orsaka att vi aldrig träffas igen?
Blir jag/hon/han så bra i sänge... Åj, glöm om detta!
För att minska sådana
sinnerörelser och att ställa lämplig stämningen använde jag beteende som
tennisspelarna gör när dem spelar under break-point eller match-point – bara
fokuserar sig på varje slag utan att tänka på vad händer senare.
Kapitel 2. Flygningen och ankomsten - Sverige bakom
flygplanets rutan och första problem (10.10.13)
Min enda flygning före hade inträffat
i 1990 när flög jag från Machatjkala till Kiev ovanpå ett land som kallades
USSR. Men det skulle inträffa min andra flygning i 2013 och till min drömmande
Sverige genom Tysklands Frankfurt! Det var ganska nyfiken för mig att känna vad
är det för att flyga nuförtiden! Jag har flugit från Kiev på morgonen bitti och
det betyder att jag nästan hade inte sovat.
Mitt flygplansbyte i Frankfurt
var intressant och skrämmande samtidigt. Vilken stor flygplatsen har de i
Frankfurt! Jag hade inte gott vilse där knappt!
Jag bytte flygplanet och då
tänkte jag att det är bara två timmar låg mellan mig och Sverige. Den drömmande
stunden närmade sig snabbt och oundvikligt till sist! Jag visste att det var
inte den bästa tiden då att besöka Sverige i oktober när det är kallt och
allting är grå, men på sommarna spelas sällan ödesmatcher i VM eller EM kval!
Minuterna rinner... Nu ska flygplanet landa... Kännslor av lyckan måste
falla på mig men jag håller denna tennisspelarens stämning för att stanna lugn.
Tittar genom rutan och ser Sverige – de olika färgada träden – de gröna, gula,
röda, den gråa himlen, höstens gräs, och typiskligt vackra svenska
stenar-klippor som dyker upp från marken! Det är så här ser Sverige ut i
verkligheten! Jag kan inte låta bli att le brett och samtidigt håller jag tårarna
inne. Hur långt hade jag väntat denna stund?! Decennier!
Flygplanet rör vid marken – nu är jag i Sverige äntligen!
Går genom Arlandas svalgång och
tänker om när svenska tullarna skulle kolla upp mina saker och var ligger
passkontroll? Försöker vänta mitt bagage, väntar långt... Det ringer telefonen
– säkert är det Lars-Inge som kom för att hämta mig från Arlanda – det är bra!
Mitt bagage dök inte upp! Inga tullarna, ingen passkontroll och inget bagage! I
bagaget ligger presenter som jag köpte för Lars-Inge och Ann-Charlott! Var så
snälla folk, men det är ju min första flygning under sista 23 år och det är ju
min första resa utomlands – ni borde inte tappa mitt bagage nu! ”You can’t be
serious!” skulle John McEnroe säga!
Efter jag har fixat anmällan om
tappat bagage, sträver jag ut och går förbi dessa stora bilder på svenska
kändisar och det matar mig med energi och glädje. Jag känner alla dem som är på
bilderna – under mitt hela liv följade jag på svenka sport, konst, historia och
literatur! Här är Björn Borg – kan inte låta bli att ta bilden med honom fastän
gillar jag mest Stefan Edberg!
Jag går ut och inandas svenska
luften och om några meter träffar Lars-Inge Eriksson som kom för mig med sin
Volvo. Nu är allting svensk omkring: den svenska vänen, den svenska luften, de
svenska vägarna, träden och den svenska bilen! Lyckan har kommit till mig!
Kapitel 3. Lars-Inge Eriksson - första syn på Sverige och
Stockholm - huset i Nockeby (10.10.13)
Lars-Inge Eriksson såg ut precis
som vanligt, som påminner jag honom alltsedan Kiev-2012 när han hade kommit på
EM. Då var han som kom till andra landet, nu hade roller ändrats och det är jag
som är hans gäst. Han pratar ganska fort och (att det vore ännu värre) med
Värmlands dialekt så jag knappast hinner förstå vad han säger. ”Ta din delen av
den riktiga svenska-språk övningen, Dmitriy!” – tänker jag för mig själv.
Vi åker Volvo från Arlanda till
Stockholm och nu kan jag börja titta på Sverige ordentligt. Många
stenar-klippor, fin-färgada träden, bra vägen. Vi åker relativt långt och jag
väntar på att se Stockholm. ”Var är staden?”, tänker jag. Det måste vara några höghus, tusen bilar och
breda vägar, men vi åker och åker och jag ser inget av dessa. Det finns bara
låga hus, smala vägar på bara två rader, få av folk, många träd och buskar. Var
är staden egentligen?
Det stället som verkade som
staden (ganska liten på ukrainska mått) var på någon tunnelbana stationen som
vi stannade för att fixa ”de blåa korten” för att vi kunde använda dvs betala
för stadstransport.
Innan min resa visste jag absolut
inte var och hur skulle jag bo i Stockholm. Det gällde både bostadsområdet och villkor
på boende – skulle det vara huset eller lägenheten. Jag erkänner att jag var
ganska rädd för mig att jag kunde tränga de värdarna som skulle ta mig emot.
Ville inte orsaka några obehag för värdarna.
Då fick jag veta att jag skulle
bo på stället som kallas Nockeby – delen av Bromma. Jag hade hört att det
spelade laget Brommapojkarna i allsvenskan, men att vara ärligt visste jag inte
att det var Stockholms del. Och nu ska jag bo i ”detta” Bromma, Nockeby! Kul!
Lars-Inge parkerar sin Volvo på
gatan i Nockeby där vi ska bo. Jag stiger av ut bilen och ser ett hus. Det
riktiga gula svenska huset! Det finns farstu, postlådan, garage, gräsmattan –
allting precis som jag har sett på filmar!
Vi kommer in i huset och nu som
en klok man förstår jag att jag kan knappast tränga värdarna i sånt hus! Den
här slutsatsen lindrar min oro! Lars-Inge visar mig huset, var jag ska bo, rum,
köket och andra. Han visar mig också syn på Drottningsholm som kan vara sett
genom fönstret på andra våningen av huset!
Kapitel 4. Solna och Friends arena - Camp Swedens folk -
jag sprider tifo – stadstransport (10.10.13)
Det är torsdag och värdarna är på
jobbet ännu, imorgon kväll blir det matchen mot Österrike.
Det känns som Lars-Inge har
hittat på vad vi ska göra idag. Han har avtalat med Malin Forss att vi skulle
åka till Friends arena för att sprida tifo på läktaren för imorgons matchen.
Sedan skulle vi träffa Peter Appelqvist på T-Centralen – en svensk fans som
känner jag alltsedan EM 2012. ”Det är bra! Vi ska inte sitta utan affärer
idag!”, tänker jag. Och förresten är det en bra möjlighet att börja vänja mig
vid Stockholm genast! Mitt bagage finns Gud vet var ännu och jag är ledsen att
jag skulle inte kunna ge för värdarna de presenterna som jag hade förberett.
Tur att min ryggsäck är med mig och två flaskor whisky som ligger i den ger ett
stort hopp att det blir allt OK ikväll!
Efter Lars-Inge och jag drack
lite whisky för en bra stämning åker vi buss till Solna. Det är min första resa
med stadstransport i Sverige och är min första dag i Stockholm så jag tittar
med en stor intresse genom bussrutan för att se Stockholm så bra som möjligt.
Vi är framme i Solna och jag ser vackra trevliga hus som är alla så prydliga,
gator som är rena och smala, många träd. Det känns som en teckning från min
sovjetisk barndom blir upplivat! Det är Stockholms liv – så tyst, lugn och
trevlig!
Vi går till Friends arena och
hittar folket från Camp Sweden. Vad vi ska göra med dem på Friends föreställer
jag inte alls nu. Det finns några killar och vi blir bekanta och de får
information att jag kom från Kiev, Ukraina. Här kommer Malin Forss – den vackra
svenskan som flera gånger har jag sett i Facebook men har alldrig träffat i
livet. ”Vad bra att du har kommit här!”, säger hon och jag nickar tillbaka.
Visst är det så bra att jag är äntligen i Sverige!
Vi kommer in i Friends arena och
det blir allt klart för mig om vad ska vi göra här – vi ska sprida tifo på
läktaren. Innan Malin Forss sysslar med blåa och gula flaggor på nedre läktaren
jag med Lars-Inge och några andra killar sprider konfetti och färgada
pappersrullar uppe! ”Kul!” tänker jag, ”Igår levde jag mitt vardagsliga liv i
Kiev och nu deltar jag i förberedelsen med de riktiga svenskarna på den riktiga
svenska stadionen innan den riktiga svensklandslagets matchen!”
Det är väl kvällen och finns
en-timme tidskillnad mellan Kiev och Stockholm och även att jag sovade nästan
inte igår natt, fortsätter jag sprida tifo på Friends trots att jag börjar
känna tröttheten. Min ork matas av de här underbara kännslorna som kommer till
mig av självmedvetande att jag är ju äntligen i Sverige nu!
Kanske om en timme alla tifo blir
spridit på ställena. Vi lämnar Friends arena och går med Lars-Inge att äta
något i Thai cafè i Solna. Svenska priserna för mat överraskar inte mig men jag
förstår att det vore billigare att äta hemma som jag alltid gör i Kiev. Det
ligger tillräckligt pengar på mitt kort för att trivas bra under alla mina
dagar i Sverige (som blir 6) men Lars-Inge förstår att det är svårt för en
kille från den tredje världen att förbruka sådana pengar för mat och han bjuder
mig på mat med sitt kort – tack Lars-Inge!
Nu är det dags att träffa och
hämta Peter Appelqvist från T-Centralen. Vi åker pendeltåg dit. Under denna
kvällspendeltåg resa försöker jag titta omkring mig mer och mer för att känna
Stockholms liv rytm, titta inåt stokholmarnas ögon i ett försök om vad och hur
de tänker, hur de lever här. Sådant försökte jag göra alltid medan min vistelse
i Sverige.
På T-Centralen kommer vi in i
Sport-Bar och väntar på var Peter kommer hit. Lars-Inge hittar några sina
kompisar vid bordet som också kom för Österrike matchen och är klädda i gula
och blåa. De umgås bredvid mig men nu känner jag ätt jag blev alltför trött och
har ingen ork att anstränga hjärnan för att översätta vad de säger. Jag nästan
sover.
Om en timme kommer in i Sport-Bar
Peter Appelqvist, han hade inte ändrats alltsedan 2012. Vi sitter en timme kvar
och åker hem med tunnelbana sedan byter vi till s.k. lokala banan och åker
spårvagn från Alvik till Nockeby. Det är mörkt och sent nu. Jag är väldigt
trött efter den flygningen.
Vi kommer hem sent. Den
värdarinnan – Ann-Charlott Dahlström kommer ned på trappan från övre planet. Vi
hälsar på varandra och kramas. ”Det är en stund att ge presenter för henne, men
mitt bagage finns bara Gud vet var nu!” tänker jag. Hon har redan vetat att mitt bagage
är borta men hon uppmuntrar mig och säger att det blir allt OK.
Jag är trött och går till mitt
rum där tar duchen och lägger mig till sängs. Jag sover som en timmerstock.
Kapitel 5. Österrike-matchens dag – Det var Råsunda här!
– Camp Swedens gåvor (11.10.13)
Nästa morgon vaknar jag av
Lars-Inge knackar på dörren och ropar – ”Ditt bagage har kommit!”. Kul! Jag får
min väska. Efter har jag just vaknat nu förstår eller kommer ihåg jag att jag
befinnas i Sverige överhuvudtaget. Jag kommer ihåg att det var så full dagen
igår och jag hann så många att göra – framför allt att hamna i Sverige!
Lars-Inge, jag och Peter äter
frukost och läser tidningar om kvällens match. Sedan Lars-Inge ordnar för alla
oss bastu med jakuzzi som finns i källaren. Jag hade aldrig badat i jakuzzi
allra efter bastu – kul! Kan det vara en bättre dag om man badar bastu på
morgonen och sedan har en intressant kvalsmatch på kvällen?... och det händer i
Stockholm!
Efter bastu med jakuzzi klär vi
oss i alla gula och blåa och åker buss till Solna för att dricka öl i Dick
Turpins pub. Solen skiner idag och vi kommer till Solna och där pekar Lars-Inge
och säger: ”Det var Råsunda här!” Jag tittar på dit och ser ingenting utan ett
staket! Ja, kära Råsunda hann jag inte att få se dig! Hur många matcher tittade
jag på TV från Råsunda!
Dick Turpins pub är stängt nu och
vi går till andra cafè för att ta lunch. Vi sitter på verandan av cafè och äter
lunch samt några dricker öl, visst. Det stället var Råsunda stod är på en höft 30 meter vid sidan av oss
och solen skiner varmt!
”Det är en fotbolls dag idag!”
säger Lars-Inge ”Idag bör vi befinnas bara i Solna, dricka öl på pubar med
andra fotbolls folk och på så sätt förbereda oss för kvällens match!” Klockan
är kanske 13-00 och jag är på första gången i Stockholm, solen skiner och det
ligger Gamla Stan med massa museer någonstans inte långt från här men vi
stannar här i Solna tills matchen! OK, tänker jag, det är kul att lära känna
Solna ännu bättre också. Tack vare Tre Kronor lag hade jag fått veta om Sverige,
tack vare fotbolls landslaget hade jag lärt känna Lars-Inge och tack vare
Lars-Inge hamnade jag i Sverige nu! Så
stannar jag gärna med Lars-Inge i Solna idag!
Vi går att besöka Camp Swedens
tält där Lars-Inge har avtalat med Camp Sweden för att CS skulle presentera mig
några blåa och gula kläder för min stora entusiasm för Sverige och landslaget,
och för mitt igårs arbete av tifo spridning på Friends. Vi kommer dit och alla
CS folk hälsar mig varmt – det är jag den där särlingen från Kiev som kom för
att heja för landslaget. Vid Camp Swedens lilla tält som säljer varor säger
Lindha Jansson: ”En keps, en halsduk och en T-shirt!” Nu får jag mina grejer
från Camp Sweden – känner mig stolt över det och det är verkligen trevligt inte
bara på att ha några saker gratis – nej, jag har råd att köpa dem själv, det är
trevligt för mig att de hade uppskattat min kärlek till Sverige! Det var långa
åren som befinnades jag i Kiev och var den riktiga svenska fansen men inte
någon i Sverige visste om det. Men nu känner mig så många svenskarna i
Stockholm!
Vi besöker Dick Turpins pub var
vi träffar bland andra Ingo Söderlund – han sitter och pratar med sina
kompisarna. Jag hälsar med honom och han känner igen mig och presenterar mig
för sina vänner. Jag kommer ihåg Ingo Söderlund alltsedan Kiev 2012 när han var
en av de ledarna på CSs läger på Truhaniv ön. Vi hade inte pratat då där men
jag hade sett honom några gånger där i Kiev. Det finns en sak som kommer att
alltid förbli gemensam mellan mig och Ingo – vi båda tror att IFK Göteborg var,
är och ska vara det bästa laget i Sverige!
När Lars-Inge och mig beslutar
att gå närmare till Friends ber Ingo oss att stå stilla en stund tilsammans för
han vill ta ett foto av oss på sin mobilen. Efter ett tag gör Ingo bilden som
han ska lägga på Facebook senare om fyra dagar. Ingo hade skrivit nere bilden
”Eliten på Dick Turpin!” där jag med Lars-Inge står på Solnas höstens gata och
ler. Den bilden är på riktig vacker och dyr för mig, tack Ingo!
Sverige-Österrike match var min
första match i Sverige. Det var viktigt för mig personligen att svenskarna
skulle vinna och Sverige hade vunnit! Allt har skett precis som jag hade
påräknat än i Kiev när jag valde match att besöka i Sverige, då trodde jag att
Österrike matchen skulle bli en nyckelmatch!
Efter matchen lämnar jag
Lars-Inge med Peter Appelqvist att fira segern i puben och väljer att åka till
mitt nya Nockebys hem med Ann-Charlott och Anders med deras bil. Det är ju
ganska sent efter matchen och jag måste spara på krafterna att njuta av Sverige
imorgon också – kan inte tillåta mig att bli berysad och känna mig trött
imorgon. På vägen till bilen frågar mig Ann-Charlott om hur skulle jag vilja
tillbringa nästa dag dvs vad nämligen skulle jag vilja besöka i Stockholm.
Överhuvudtaget har jag inga särskilda önskar vad jag vill besöka därför att det
är ju min första gången i Sverige så allting är intressant för mig och värd att
titta på! Jag kommer ihåg att det finns den smalaste gatan i Europa i Stockholm
och säger att det vore kul att promenera längs den. Sedan ger Ann-Charlott mig
ett val på vilket sätt skulle jag åka till centrum med bil eller tunnelbana
eller att cykla dit. Utan tvivel väljer jag att cykla därför att på så sätt
skulle jag kunna få se mer av Stockholm, inte bara centrumet!
Kapitel 6 Familjen Dahlströms - cykelåkning i Stockholm -
hejsan, Gamla Stan!- den mysigaste kvällen (12.10.13)
Det är lördagsmorgon. Jag vet
inte än att den dagen ska bli en av de bästa i mitt liv fast liksom alla
dagarna i Sverige. Peter lämnar Stockholm och Lars-Inge följer honom till
tågstationen. Härdarna är lediga idag och det betyder att vi ska tillbringa den
dagen tillsammans i Stockholm äntligen.
Jag har redan lärt känna
Ann-Charlott alltsedan Kiev2012, men hennes man Anders var då inte bekant med
mig som gjorde mig till liten oron. Vad tycker han om mig överhuvudtaget? Jag
som bosatte mig i hans hus och han kanske tycker inte om det? Lyckligtvis efter
några minuter av samtalet med Anders
förstod jag att det är OK och han är ganska gästfri man då har jag slutat oroa
mig. Det var också en sak som jag uppskatade i Anders, han är på riktigt den
äventyrliga mannen som brukade klättra upp i olika fjällen i världen, och jag
respekterar sådant mycket.
Så det är dags att åka till
Stockholms centrum och jag hoppas att båda Ann-Charlott och Anders har inte
glömt att vi pratade igår om att cykla dit. Nej, allt är klart och vi ska
cykla! Anders säger att han cyklar till jobbet varje dag och jag tänker på mig
själv ”Det är allt ovanligt i Sverige!”. Anders föreslog mig att välja en cykel
för mig – en av tre. I Ukraina brukar jag inte cykla och till och med har ingen
cykel där så jag är inte duktig vilken typ av cyklar är bättre men jag väljer
en cykel utan köpetskorgen vid ratten –
den måste vara snabbare tror jag. ”Vilket avstånd är till centrumet?” frågar
jag Ann-Charlott, och hon svarar att det är ca 8 km dit. Jag tror att jag ska
orka cykla 8 km
dit och 8 tillbaka. Jag föreställer mig hur blir det fint att cykla från
Nockeby till centrumet för mig som bara för några dagar sedan drömde att få se
Sverige!
Vi cyklar till centrumet och
Ann-Charlott cyklar den första – hon visar mig (som cyklar den andre) vägen,
sedan cyklar Anders bakom mig – han tittar på mig att jag skulle inte göra
något fel på vägen och inte skada mig av ovanan. Det kan bli en internationell
skandal om det skulle hända något illa mid mig!
Jag cyklar och njuter av allting
nu – den luften som är så färsk och doftar med träden och höstens mark, solen
som (det är tur) skiner idag, de gatorna med sina hus och vägar... Det är ju
den svenska luften, de svenska gatorna, de svenska husena och de svenska
människorna omkring! Och jag är ju äntligen i mitten av allting svensk som kan
smitta mig liten med ”svenska feber” också!
Vi gör vår första anhalt på bron
som man kan få se Stadshuset ifrån. Anders tar min gamla kamera och filmar mig.
Sedan filmar jag Anders och Ann-Charlott det är roligt! Jag ser Stadshuset med
de Tre Kronorna på tornet – min huvudsymbol av Sverige! Jag brukade alltid teckna
tre kronor på mina skolhäften när jag var
tonåringen! Nu är jag så nära vid de riktigasta tre kronorna i världen!
Vi cyklar vidare genom parken och
jag får syn på många kastanjer som ligger på marken medan min cykel åker förbi.
Plötslig förstår jag att det vore kul att växa några ssvenska kastanjer i
Ukraina – då blir det något som ska alltid påminna mig om dessa mina första
dagar i Stockholm! Men min cykel åker bort och jag hoppas att samla kastanjerna
på vägen tillbaka (som jag har gjort!)
Längs Norr Mälarstrand cyklar vi
till Stadshuset, sedan cyklar vi till Gutavus-Adolphus monumenten och sedan
till Karl XII torg (alla svenskar måste veta att Karl XII hade misslyckats just
i Ukraina och Sverige hade tappat ”Great Power status” just vid Poltava). Vi
cyklar till Vasamuseet som Ann-Charlott bjuder mig på ett besök, hon betalar
för inträden. Tack Ann-Charlott! Vasamuseet blev så intressant för mig och blev
endast museet som jag har besökt i Stockholm – det var inte tillräckligt tid
för att besöka de andra.
Efter Vasamuseet cyklar vi vidare
för att ta färjan till Gamla Stan. Ann-Charlott och Anders leder mig på
Stockholm och kan bara lita på dem. De bestämde sig att ta färjan och betalade
igen för mig och tre cyklar som måste kosta en skjorta! Men nu kan jag erkänna
att det var verkligen bra idèn därför att jag ska aldrig glömma denna
färjanresa med skinande solen och Mälarens vatten nere och den härligaste syn
på Stockholm! Om man kommer ihåg sina bästa och lyckligasta stunder då sådan
stund är en av de bästa mina! Tack, Dahlströms!
Vi är framme i Gamla Stan och
cyklar och går där. Lars-Inge sällar sig till oss vid Slottet och nu är vi
fyra. Anders cyklar bort för och hittar den där smalaste gatan som jag påminde
tidigare. Vi bestämmer oss att ha lunch i en av Gamla Stans krogar och den
närmaste blir krogen som heter ”Kryp In”. Förresten om jag ska bli äntligen
välkänd i världen då jag tillåter ”Kryp In” styrelsen att hänga tavlan med mitt
namn vid dörren ”Dmitriy Yarovou hade ätit här med sina vänner i 2013”. Mina generösa
svenskarna bjuder mig igen på mat där, tack.
Jag börjar känna mig lite pinsamt
för att de förbrukar sina pengar för min skull men jag skulle aldrig ta emot
det om jag hade inte vetat att de bjuder mig på det med uppriktiga hjärtan. Förresten
Lars-Inge bjöd mig på bägge matchers biljetter som jag uppskattar mycket, det
överraskade mig.
Efter maten går och promenerar vi
i Gamla Stan och jag kan inte gå förbi många av souvenirers affärer - jag
kommer in i en av dem och förstår att jag skulle vilja köpa nästan allt i den!
Allting är om Sverige i den affären och jag försöker att titta ordentligt på
alla souvenirer. Vilken souvenir passar bäst? Vilka souvenirer skulle jag köpa
att presentera för alla mina vänner i Kiev? Och hur mycket pengar ska det vara?
Ha ha. Ann-Charlott kommer in i afärren med mig och köper där presenter för
mina två barn – det är väldigt snällt!
Det är dags att återvända hem och
allt som jag vill att cykla hem tillbaka därför att jag är lite rädd att Anders
och Ann-Charlott skulle välja åka tunnelbana hem. Lyckligtvis cyklar vi och
Lars-Inge åker tunnelbana hem för det räcker inte en cykel till för honom.
Denna gång cyklar vi tillbaka på
Söder Mälarstrand och jag njuter av allting – vilken fin dag det är! Vi stannar i mitten av Västerbron och njuter
av syn på Stockholm.
På väg hem börjar jag känna igen
de ställena som vi cyklade tidigare i morse. Men känns det att vår morgons väg
var lättare att cykla än vägen tillbaka och jag orkade inte cykla två gånger
när vi var på uppförsbackar! Jag är torstig efter ”Kryp In’s” mat och svettig
och trött på grund av cykling men samtidigt är så stort lycklig nu! Jag drömmer
om kall läskedryck eller cola så vi går med Anders till affären som ligger på
Nockevy torg och jag köper både svensk läskedryck (2 liter) och Cola och ens mineral
vatten också.
Vi kommer hem där faller jag på
sängen och dricker läskedrycken. Jag behöver lite tid att återkomma i mig själv
efter så många intryck av cykelresan!
Tar duschen, byter om kläderna
och går till vardagsrummet och köket där Ann-Charlott lagar mat för kvällen.
Lars-Inge räknar i mobilen det avståndet som vi cyklade idag – 26 km! Inte illa för mig som
nykomlingen!
Ann-Charlott har lagat
fantastiskt mat. Vi sitter allihopa vid bordet och äter och dricker vin och
pratar. Sedan kommer tid för whisky-cola och vi med Lars-Inge vandrar på Youtube
och plötsligt hittar Lars-Inge den momenten var han hade hamnat i TV under
Sverige-Paraguay matchen i 2006! Då blev Lars-Inge stjärnan – och jag hade ju
tittat på den där matchen och det betyder att jag känner honom längre än jag
trodde! Vi skrattar tillsammans! Jag är med kändisen!
Jag måste poängtera att jag hade
bandat alla svensklandslagets matcher i VM och EM slutspel alltsedan 2002 och
sedan hade bränt dem i DVD så Lars-Inge var alltid på min hyllan alltsedan
2006!
Det är min första riktiga mysiga
kväll i svensk familjen och jag njuter av den mycket.
Kapitel 7. Mina egna timmar i Stockholm – vägen till
Värmland och tillbaka – Älgjakten (13.10.13-15.10.13)
Det är söndag och idag kl 16-00
måste vi med Lars-Inge åka Volvo till Värmland för älgjakten. Men före vår resa
kan jag hinna promenera på Stockholm själv. Nu känner jag varmt i kläderna att
vistas i staden själv eftersom jag har redan åkt spårvagn, tunnelbana,
pendeltåg och buss och nu är jag säker att jag skulle inte gå vilse här. Jag
ber alla att de inte följer med mig och går i staden själv fastän jag skulle ha
bara 3 timmar för min stadspromenad.
Jag går ut huset och går till
Nockeby spårvagn station för att åka till Alvik och sedan åka tunnelbana till
någon station i centrumet som jag ännu inte bestämde mig. Jag åker spårvagn på
lokalbanan och njuter av den här trevliga vyn av svenska liv i dessa söta
Nockebys hus med barnleksplatserna. Vädret är fint och soligt idag så jag har
tur igen. Jag tänker för mig själv att nu känner och förstår jag att alla mina
barnsliga drömmar på Sverige har varit helt rättvis för detta svenska sätt av
livet sammanfaller absolut med min karaktär och jag är glad på det.
Så väljer jag Slussen tunnelbana
station att stiga av och går ut på Södermalm torg. Det finns Stadsmuseet där
som jag skulle vilja besöka. Men förstår jag att om jag besöker något museum
idag då tar det minst en timme och då skulle jag inte hinna promenera Stockholms
gator och titta på ett riktigt liv. Jag bestämmer mig promenera längre i
stället för att besöka något museum.
På Södermalm torg märker jag en
vyplats där uppe och går dit för att få se Stockholm från fågelsflykt höjden.
Där ser jag den fina syn på staden och jag känner igen de ställena och
byggnaderna som vi hade varit bredvid igår! Där nere går färjan som vi hade åkt,
där ligger Vasamuseet och där borta är Gamla Stan och där borta ligger
Stadshuset. Jag är lycklig och ler – Stockholm ligger framför mig!
Sedan går jag genom Gamla Stan och
plötslig och slumpvis hamnar jag på vaktparaden och vaktbytet vid slottet!
Först kan jag inte förstå vad händer här och när jag ser vaktparaden – dessa
soldater som marscherar med marschmusik – känner jag mig som en liten pojke –
det är möjligen kanske i Stockholm bara!
Jag bör vara hemma inte senare
kl.16-00 och det finns inte mycket tid kvar så jag väljer att promenera längs
Drottninggatan eftersom där kan jag hoppa in i tunnelbanan. På Drottninggatan
besöker jag en massa suveniraffärer, går längs ”shopping” delen av gatan, ser
där min första ”system bolaget” och hamnar på Sergels torg. Det torget som jag
hade sett på fotot i encyklopedin om Nordens länderna när jag hade besökt
biblioteket under mina skolåren när det fanns inte Internet. Och nu står jag
och ser det här torget fastän jag visste inte att jag skulle hamna på det under
min promenad!
Jag vill hamna i Vasastaden
därför att det bor ju Karlsson på taket där och Drottninggatan leder ju dit!
Tyvärr när jag når Karlbergsvägen har jag bara 5 minuter kvar att promenera men
jag går in lite djupare i Vasastaden i alla fall. Här allting ser ut som jag
hade föreställt mig och tittat på ”cartoon” om Karlsson på taket och jag
förvandlar till en liten pojke igen för ett tag!
Nu måste jag återkomma hem och
jag hoppar in i Odenplan stationen.
Hemma i huset har jag en mysig lunch
med Dahlströms och Lars-Inge. Snart om en halv-timme måste vi åka med Lars-Inge
till Värmland för älgjakten.
Lars-Inge tillsamans med sin
Volvo blir liksom Martin-gås för mig medan jag känner mig som Nils Holgersson som kommer at se så
mycket av Sverige från öster till väster! Vi åker bil från Stockholm och jag
tittar ordentlig genom rutan för att inte missa någonting. Jag ser små hjortar
som leker bredvid vägen och kan inte förstå var finns dem - på zoo eller i
parken eller de leker enkelt på staden? Många gräs som är klippt vid vägen –
när hinner de klippa så stor ytan av gräset? Det är ju Sverige!
Vi åker och åker och det blir
mörkare så jag kan avnjuta den svenska solnedgången. Den är fint! Lars-Inge kör
ganska fort och säker för han kanske vet den vägen ganska bra. Vi åker förbi
Västerås, Örebro, Karlskoga och äntligen kommer vi framme någonstans vid Värmlands
Arvika och Edane där Lars-Inges och Ann-Charlotts mamma Gun bor. Det är ganska
mörkt nu och klockan omkring 22-30 och jag känner mig lite trött av 4-timmars
resan.
Vi kommer in i det gula huset och
den store vite hunden möter oss – den heter Crespo liksom den argentinske
spelaren som hade långa hår för han var The Rolling Stones fans! Jag blir lite
rädd av Crespo men genast förstår att den hunden är snäll! Efter ett tag hälsar
jag med Lars-Inge mamma Gun. Visst är jag mycket nyfiken att få se hur man bor
i svenska byar i verkligheter och nu tittar jag på allting i huset.
Lars-Inge hittar kläderna för
bägge oss till imorgons jakten. Lyckligtvis hans jaktkläder passar bra för mig
också och skorna hade jag fått från Anders. Lars-Inge förbereder sina grejer
inklusive en mössa! Efter lite whisky-cola med Lars-Inge faller jag i sömn fort
och djupt.
På morgonen vaknar jag kl. 6-15
medan Lars-Inge är redan i köket och förbereder sig. Vi åker Volvo till
jaktstugan var på samlingen är bestämt att vi ska sitta på pass. Det var
nyfiket för mig att hamna bland alla dessa svenska jagare som samlades i
jaktstugan och ordnade framkommande jakten.
Visst vet jag inte vad är bättre och mer spännande att sitta på pass
eller att gå i drevet. Allt som jag ville var att stanna i närheten vid
Lars-Inge för att inte gå vilse i skogen.
OK, vi satte på pass med
Lars-Inge tre gånger under två dagar men tyvärr hade vi fått se ingen älg!
Fastän allt var inte så dåligt för vi befinnades i nästa pass där en älg var
skjutit! Lars-Inge spelade huvudrollen i älgstyckningen både i skogen och vid
jaktstugan. Jag fick se hur dessa stackarsa jagare drog skjutna älgar ut ur
skogen och ville hjälpa dem men jag knappast kunde kliva i mörk skogen själv.
Jag är ju inte jagaren alls ens i Ukraina!
För övrigt var det väldigt
intressant, spännande och roligt för mig att hamna i mitten av svenska natur,
att vandra med svenskarna i skogar och höjder! Det var underbart och härligt!
På andra jaktdagars middag strax
efter morgonsjakten åker vi tillbaka till Stockholm för att hinna på kvalsmatchen
Sverige-Tyskland.
Den här gången åker vi på dagen
och jag kan se Sverige bra hela vägen! Lars-Inge kör Volvo fort och mitt på
vägen föreslår mig att köra bilen själv om jag har lust! Överhuvudtaget när jag
var barnet drömde jag att köra just Volvo (bara egen och röd) och just på
svenska landet – sådan
föreställning hade dykt upp medan brukade jag med min familj åka tåg till
Mahatjkala och hade sett bilar som åkte längs järnvägen på sovjetska landets
vägar. Då hade jag föreställt mig själv som om jag kör min egen och röda Volvo
på svenska landets vägen längs svenska järnväg. För sådant tillfälle har jag
tagit med mig mitt körkort! Ok, nu frågar mig Lars-Inge om jag har lust att
köra själv hans Volvo på svenska landet! Vad tror ni svarar jag? Jag tackar nej!
Varför? Det finns ingen järnväg i närheten vid bilvägen! Men om jag blir
allvarlig jag tackar nej därför att Lars-Inge kör bil ganska fort och säkert
för han är van med den här vägen och jag är tvärtom skulle köra ovanlig bilen
på ovanlig vägen så det kan orsaka problem på vägen! I stället föredrar jag att
stanna som körningen och njuta av resan och fin vy på Sverige!
Kapitel 8. Stockholm igen – Tyskland-matchen – (15.10.13)
Vi är framme i Stockholm på dagen
och har några timmar kvar innan matchen Sverige-Tyskland börjar. Hemma i
Nockeby byter vi om kläderna för gula och blåa och åker buss till Solna. Nu är
jag ganska erfaren på sådan väg!
Vi kommer in i Dick Turpins pub
och genast Ola Sjöstedt vinkar oss för vi skulle sitta vid bordet med honom och
Ingo Söderlund. Jag känner mig stolt och trevligt att Ola har kännt igen mig
och vill att jag skulle sitta med honom, och Ingo är här – vilket samhälle!
Vi tar öl och pratar. Trots att
jag hade aldrig pratat och träffat Ola Sjöstedt på allvar förr påverkade Ola
mycket i mitt liv.
När jag hade fått veta att
svenska landslag skulle spela alla tre matcher i EM2012 i Kiev (de var slutet
av 2011) skrev jag genast brev till SvFF och ”svenska supporter” och erbjöd mig
som volontären att hjälpa svenskarna här i Kiev men då fick jag inget svar. Jag tänkte att
svenskarna behöver inte min hjälp då och levde vidare som vanligt. En gång i
början på våren 2012 hittat jag en artikel i Kievs tidning om Camp Sweden som
planerade att bygga tältlägret på en Kievs ö. Då kom jag in Camp Swedens
internet sida och sedan på CSs Facebook sida. Så Ola Sjöstedt var den här
människan som ”joined” mig till CSs grupp i Facebook där träffade jag min
ödesmannen Lars-Inge!
Jag berättar för Ola den här
historian och säger att tack vare honom sitter jag här nu i Stockholm. ”Så är
det mitt fel!” säger Ola!
På Dick Turpins pub dricker jag
öl och pratar med Ingo Söderlund och andra svenskar som sitter med oss. Det är
så trevligt! Jag känner mig som en riktig del av ett svenskt samhälle och känner
att jag befinnas i rätt ställe med rätta människor.
Matchen mot Tyskland påminner
alla så jag ska inte beskriva den. Efter matchen lämnar jag Lars-Inge för han
skulle dricka bort förlusten med öl medan jag väljer åka bil med Ann-Charlott
och Anders och Eva (den väninna av Dahlströms) hem för att sova tidigare. Jag
skulle ha mina sista timmar i Sverige imorgon. Hemma säger Ann-Charlott och
Anders att vi skulle inte ses imorgon för dem skulle på jobbet medan jag skulle
i Kiev. Jag tackar dem mycket för allt och kramar dem – de tog emot mig så
snällt i Stockholm och blev så trevliga för mig och hjälpte uppfylla min
barnsliga dröm!
Kapitel 9. Mina sista timmar i Stockholm - Flykten hem –
Mina kännslor (16.10.13)
Nästa morgon förstår jag att jag
har bara 4 timmar för att hjuta av Stockholm och Sverige sedan ska Lars-Inge
föra mig till Arlanda. Jag tar lokalbanan till Alvik och sedan åker till
T-Centralen. Vädret är fin igen och jag hinner avnjuta svenska sol och nå
Drottninggatan var hittar min favorita suveniraffär där köper jag suvenirer.
Tyvärr kan jag inte stanna i Stockholm och kan inte ta Stockholm med mig så jag
tvungen att erkänna att mina timmar här snart ska komma till slut.
Lars-Inge körde bil till
T-Centralen där han hämtar mig för att föra till Arlanda. Min stämning är
motstridig igen precis som den var när jag hade just kommit hit. En del av mig
är nöjd och belåten att jag hade upplevde så mycket trevliga här medan andra
del av mig skulle stanna här till. En del av mig saknar mina barn och fru medan
andra del vill inte lämna Dahlströms hus och Stockholm! Visst förstår jag att
allt gott kommer till slut i sin tid och jag tar emot mitt öde med ”poker face”
eller ”tennisspelarens ansikte” liksom Stefan Edberg.
Vi är framme med Lars-Inge i
Arlanda och nu är det tid att säga ”Hej då!”. Jag tackar Lars-Inge mycket och
kramar honom – jag vet att han skulle aldrig förstå hur mycket gott hade han
gjort för mig och inga ord skulle beskriva det. Jag ska flyga till Kiev till
mitt vanligt liv och Lars-Inge ska köra tillbaka till Värmland till hans
vanligt liv. Jag vet också att det är inte den sista gången vi träffas och den
här tanken uppmuntrar mig mycket!
I Arlanda går jag långsamt för
jag har ingenstans att skynda mig. Tar mitt flygplan till Vienna - tack Gud flyger
jag inte via Frankfurt. Flygplanet börjar åka och sedan flyga, hjulen lättar av
marken och nu känner jag inte min kära och älskada Sverige under mig. Allting
jag kan göra är att titta på Sverige genom planets rutan och gör det tills
Sverige försvinner bakom skyarna. ”Nu är det allt!” tänker jag för mig själv.
Igen ler jag och samtidigt håller tårarna. Jag är nöjd med den resan och med Sverige,
med Dahlströms, med Lars-Inge, med fotboll, med jakten, med Nockeby och med
allting. Det betyder att jag tillbringade på riktig lyckliga dagarna i Sverige
– kanske de bästa dagarna i mitt liv.
På riktigt förstår jag att det
var verkligen fina dagarna i Sverige när jag byter flygplanet i Vienna och
flyger till Kiev. Under sista sex dagar blev jag van på att vara mellan
svenskar och ens började tänka på enkel svenska. Nu i flygplanet till Kiev
hamnar jag bland mina vanliga landsmän och nu behöver jag inte prata svenska
alls som gör mig besviken. Fairy tale is over!
Man bör ha det bra i alla fall så
skriver jag meddelande till min fru: ”Jag kommer hem kl 12 på natten. Laga
lättad mat, bädda sängen, sätt aromalampan och romantisk music och vänta mig!” I
Kiev kan jag njuta av livet ändå tänker jag och ler. Det betyder kanske att jag
är lycklig.
Epilogue
Före min resa var jag rädd att få
besvikelse av Sverige, att få se att allting är inte så bra i Sverige som jag
hade föreställt mig i barndomen.
Lyckligtvis efter min vistelse i
Sverige stannar landet för mig som den fina drömmen ändå trots att jag har sett
Sverige med mina vuxna ögon. Liksom en pojke som älskade en flicka på dagis
eller i skolan och sedan träffar henne i vuxen ålder och förstår han att han
älskar henne ändå och hade alltid gjort. Så det är jag och Sverige. Jag har
hamnat i en trevlig familj i ett trevligt Stockholms område och kunde se
svenska liv i sitt bästa. Det landet som jag drömmade under varande barnet blev
upptäckt av mig från sitt bästa sida och nu kan jag värdera Sverige mycket som
en vuxen man.
Vad bör jag göra med Sverige nu?
Jag skulle vilja bli svensken och prata på svenska som mitt hemspråk och titta
på mina barn som blir alldeles svenska på riktig och ha min fru med mig – den
frågan bara om det är möjligt nuförtiden? Skulle jag våga vilja allt detta?
Skulle jag försöka uppfylla detta? Skulle jag kämpa för min dröm nu?
Allting är möjligt brukar man
säga. Jag är säkert att jag kommer i Sverige igen men jag inte vet säkert när
och hur blir det.
Jag tackar:
Lars-Inge Eriksson för allt som
han hade gjort för mig – det var på riktig ”great job”.
Ann-Charlott Dahlström för
boende, smakliga mat, presenter för mig och mina barn, och stödet som jag kände
före resan.
Anders Dahlstöm för boende,
skorna, cykeln och att han är den ganska snälla mannen.
Gun Eriksson för boende i
Värmland och smakliga mat.
Peter Appelqvist för att han ännu
klär på sig de gula och blåa tröjan, hår, ”wristbands” som han hade klätt på
sig i Kiev.
Malin Forss för hon gör så mycket
för Camp Sweden och var glad för mig.
Lindha Jansson för Camp Swedens
presenter för mig och de fina svarta hår.
Ingo Söderlund för hans bilden av
mig och Lars-Inge, för han gillar IFK Göteborg och gjorde så mycket för CS i
Kiev.
Ola Sjöstedt för han gjorde så
mycket för CS i Kiev också och ”joined” mig till CS och förblir den roliga
mannen.
Camp Sweden för allting som de
gjorde och gör – det skulle inte hänt utan dem.
Sverige för att det landet var
och är som den fyren i mitt liv.
Благодаря Стефану Эдбергу я начал интересоваться теннисом - потому что он швед. Мне было тогда 9-10 лет. Играть в теннис я начал в конце 2000-х, восхищаясь техникой Роджера Федерера, что однозначно избрал для себя одноручный бекхэнд. В моем стиле атака у сетки и игра слета - основной элемент и главная острота - из-за Эдберга, и теннисный ник от него же.
